varför?
vill att allt ska va som förr. fast de vill jag egentligen inte,för förr va de inte bra, men det är de inte nu ihäller. Nu har jag tröttnat, nu orkar jag snart inte mer. Hela tiden samma besvikelse, varför?
varför kan de inte bara vara underbart jämt? Tänk om man bara kunde sudda ut vissa dagar som man mått dåligt, få dom att försvinna och inte minnas dom. Då skulle flera månader av mitt liv vara borta. det kanske är det man måste göra, glömma och förlåta. Vet inte vilket som är svårats, men glömmer de gör man ju aldrig, och förlåter det gör man alltid. kanske måste säga till på allvar, visa att man inte alltid kommer finnas där no matter what om man inte kan vara ärliga mot varandra. men kanske är det försent att säga till, kanske är det redan försent, för hur många gånger klarar man av egentligen? det är nog betydligt färre än man vill erkänna, både för sig själv och för andra. Tillslut kommer de komma ikapp en, och det går inte glömma, de går inte sudda ut, för något som påverkar en så hårt ristas in inom en, som ett ärr, och försvinner aldrig. Det går att dölja det, men de går aldrig glömma det.
varför gör du något så enkelt till något så svårt?