Hello Sunshine

Just nu sitter jag i min säng och kissar nästan på mig, men det är förlångt till toan! Anton ska komma antingen om en eller om två timmar så jag väntar tills dess så kan han få bära mig dit.

Ikväll blir det SF, inte bion då utan Syskon Fritt. Det blir alltså bara jag o anton, mamma o pappa vid middagsbordet och jag och anton står fär tillagningen. Kan bli mysigt : )

Idag fick vi tillbaka våra prov från internationella relationer, mvg och jag blev glad! Hela denna dagen har varit bra faktiskt. När jag gick hem från stationen innan kom det en liten kille bakom mig och plöstligt hör man "HEJ!" så man nästan får lock för öronen. Jag vände mig om och kollade på honom och hälsade tillbaks, trodde han ville säga att jag tappat något eller fråga mig någonting, men han ville bara hälsa, så sött. Har tänkt på det där med att hälsa nästan hela veckan. Eftersom jag har gått fram och tillbaka till stationen cirkus varje dag, och stött på en hel del människor på vägen, har jag fått uppleva en rejäl dos av "Ska-jag-hälsa-eller-kolla-bort-fenomenet". För även om man inte känner varandra så kan man väll ändå hälsa, och speciellt när de e på ställen där det är helt öde. Man kanske inte hälsar på alla man möter på stan, men om man tex står och väntar på bussen och det kommer någon, eller man bara möts på en ödslig trottoar så kan man väll ändå säga hej, eller är det så konstigt? Blir folk rädda för en om man hälsar kanske? Jag börjar nästa att tro det. Därför har jag kommit på det här med att le. Istället för att hälsa och sen bli nobbad eller få konstiga "Är-du-ute-efter-mig-blickar" så bara ler jag mot de okända människorna istället. Att bara vända sig bort, låtsas kolla på klockan eller på mobilen, tycker iallafall jag är väldigt nonchalant.